Sjöbergen i julmörker.

Upp mellan kråkslotten

som trängs på sluttningen.
Slinker jag in

i den yviga skogen.
I det dunkla mellanrummet.

Det trängda ingenmanslandet

mitt i allt det tillhörda.
Mitt i stadens hetsiga glitter.

Skymtar de nedsläckta skjulen

trotsigt i halvmörkret.

Hoplappade av bråte

och skakiga drömmar.
Om en egen odlingslott

och några sorglösa höns.
Om en fristad för det

som inte passar in.
I det nya

som vill byggas här.
Som skulle avliva det tilltufsade

men ännu levande.
Som den siste nattmannen.

Som bodde härute i skuggorna.
Ensam vid sin djurkyrkogård.

Själarnas möte vid Gathenhielmska stenen.

När vårtecknen blåser bort

i den isande vinden.
När lågvattnet blottar

mitt allra innersta.
Klättrar jag upp

i en okänd del av skogen.
Är det förflutna

strax bakom mig.
Söker jag mig fram

mellan krokiga stammar.
Följer jag en stig

bara känd av skogens andar.
Ser jag plötsligt in i ögonen

på någon nästan osynlig.
Står vi en stund förbundna

med varandra.
Tackar jag i mitt stilla sinne.

Sjörövaren som trotsigt ankrade

sina skepp nere i viken.
Som räddade livet

på den här platsen.
På den uråldriga ekskogen

som är hans hem.
Rådjursbocken

som nyss var här.
Den stolta

men skygga.

Åskväder vid Batteriudden.

Höga skyar rör sig

in över fjorden

i mäktiga formationer.
Världen går i blygrått

och regnet är inte långt borta.
Blodröda vajar rönnbären i vinden.

Som av saknad

har någon byggt en plastkopia

av kanonen som stod här.
Pekande mot himlen

i en tom gest.
Oförmögen att göra skada.

Går jag vidare utåt klipporna.
Bort ifrån idén

om att jag har en fiende.
Undan tanken på förstörelse

som något konstruktivt.
Söker jag skydd

längre in i mig själv.
Flyr jag längre ut i havet.

Ensam med kraften

vi inte kan besegra.
Laddar jag om.

Dungen före stormen.

I ett hörn av festivalen

dit ingen söker sig.
På en parkbänk

i skuggan av världen.
Skriver jag

mina törstande verser.
Om musiken från olika håll

som högljutt blandas

under de tysta ekarna.
Om solen

som brinner i oss.
Om vårt hettande inre.

Där vi långt nere

i det glödgade djupet

förvandlar kaos till mening.
Mörker till hopp.

Vatten till blod.
När ovädret

som jag längtat efter

fyller himlen med bly.
Dansar jag in

i det fallande mörkret.
Bland de höga träden.

Regnar jag guld.

Dags ände vid Kullamannens grav.

Solen mörknar över havet

och kylan kryper in.

Över mattan av döda löv
pressar jag uppför kullen

för att fånga de sista strålarna.
Mitt enda sällskap

en stolt armé av bokar

där några redan fallit.
Som en vallfärd till hans minne.

Han som var både riddare och spåman.
Han som stod upp mot orättvisor.

Han som kanske aldrig funnits.
På vars sten jag vilar

ett tungt hjärta.
Ställer jag frågan

hur det ska gå med världen.
I den långa skugga

som manligheten kastar.
Lägger sig nattfrosten obevekligt.

Flyr hoppet som en skärrad hind.
Vänd dig inåt mot din eld.
Stå kvar när den flammar upp.

Sprid värmen till andra.
Och du ska se.

Rakt igenom mörkret.

Tunn atmosfär över Læsø.

Vårsolen hettar

genom kabinfönstret.

På glittret långt därnere

vandrar en oljetanker

i godan ro.
Medan tiden går.

Skockas molnen

över fastlandet.

Känner vi luftgropen

i magen.
Hanterar vi oron

för planeten.
Flyger vi vidare.

Vintersol i Ransvik.

Fast serveringen är stängd

och klipporna öde.
Finns en förväntansfull

närvaro i luften.

Bland de kala ekarna på branten

som skimrar i granitgrått.
Över det iskalla vattnet

som böljar i sommarblått.
Sveper skarven förbi

och är redan i nästa årstid.
Stelnar mina fingrar i vinden.

Är Själland försvunnet i diset

och hela världen i upplösning.
Kommer den emot mig

nerför solgatan.

En trevande värme.
En förhoppning om storhet.

En visshet

om att det aldrig

varit viktigare.
Att göra sig tydlig.

Hissa sin flagg.
Bekänna sin färg.

Varenda nyans.
I ditt spektrum.

Vill jag se.

Örsviken på gränsen till vår.

Jag passerar de vresiga skyltarna som vill stänga mig ute. Förbi villan där en hel skog fått dö för att den skymde utsikten. Förbi allt det fula som vi stänger in skönheten i när vi försöker äga den. Går jag över tången som lagt sig långt upp på asfalten. Strömmarna av regnvatten som spolat bort stigen. När solen nästan bryter igenom. Lyfter en vigg från vattnet och försvinner ut mot havet. Som om vi alla hörde hemma. Precis där vi råkar landa. Som om vi alla hade tillträde. Till det som är vårt hem i den stora tomheten. Till en gemenskap. I det oändligt ensamma.

Alla hjärtans dag vid älvmynningen.

I dagsmejan

droppar det från taket

när vi sitter i lä för östanvinden.

Ligger segelfartygen

ännu i sin vinterdvala

när solen väcker våra andar.

Tar du min hand

just där du tog den första gången.

Där strömmen är stark

och det söta vattnet

skjuter ut i det salta.

Där havet föds

och kärleken vandrar utåt ljuset.

Där stenen målas

röd av envishet

finns en trotsig förtröstan

i den isande luften.

En oresonlig längtan

som ser förbi allt det fula.

Stålet på stranden

betongen på klipporna.

Hjärnans kyla.

Den släckta evighetslågan.

Ser jag och tänker

att det bara är vi.

Som brinner

oupphörligt.

Våra hjärtan.

Högsommardvala på Öllövsstrand.

Åskmolnen stegrar sig

över inlandet.
Några svanar viner förbi

alldeles över den blanka ytan

och sädesärlan vippar

förtröstansfullt längs strandbrynet.
Runt den vissnade majstången

böljar ett hav

av ängsblommor och långgräs.
Som om de trotsade tidens flyende.
Klämtar blåklockorna.

Brinner kungsljuset.
Vajar renfanan.

Väver åkervindan in

allt i sitt skyddsnät.
Faller vi tyngdlöst

ner i varandets djup.
Utan att gripa

efter mening.

Kastar jag mig från bryggan.
Genom det klara vattnet.

Sjunker jag handlöst.
Allt närmare ytan.