Stora Sjöfallet från sommar till vinter.

Från Teusajaures strand

går det stadigt uppåt.
Här i världens utkant

där livet får bekänna färg.

Snövitt

som skogsstjärnorna

längs den vindlande stigen.
Vårgrönt

som de spirande ormbunkarna.
Solgult

som kabbelekan

långt inne under fjällbjörkarna.

Uppför de välvda sluttningarna

där jag hela tiden

tror mig ha nått toppen

men alltid har en bit kvar.
Går vandringen genom medvetandet.

In i den styva vinden

uppe på högslättens krön.
Där en envis kyla

inte låter snöfläckarna smälta.
Där orken nästan förfryser

men det isande fjällbäcksvattnet

väcker den till liv igen.
Pulsar vi fram i snön

och ser bort över Sarek

där vintern ännu

tycks härska ohotad.

Lyser våra hjärtan.
Rött

som de mognande lingonen

mellan stenarna.
Som kärleken.

Mellan oss.

Vårsignaler vid Råö.

Det långa mörkret är över och på uddens läsida värmer solglittret. Godmodigt fiskar svanparet i strandbrynet men annars är jag själv med världsalltet. I den intensiva stillheten. Spetsas mina sinnen. Någonstans därutifrån hörs ejderhannens lockrop. Havets oupphörliga andning. Djupens tysta sång om födelsen. En första spricka i livets ägg. Och från ännu längre bort. Som om radioteleskopet var mina öron. Som om själen talade evighetens språk. En döende stjärnas sista ord. Utan ljus. Är jag inget. Utan mörker. Skulle jag aldrig varit.

Strandliv vid Girabäcken.

Milstenarna mäter vår resa genom det ruvande landskapet. I skuggorna ligger fortfarande snö men höstsådden får fälten att rodna i ljusgrönt. Det mesta pågår någon annanstans och vi lämnar kvar framtiden på den tomma parkeringen. En trevande värme nuddar min hud och träden är skarpa mot sluttningen. Den ensamma blåsippan lyser i en skör förhoppning när vi sipprar ner mot stranden. Där vi sitter en stund. I den tynande dagens djärva nakenhet. Vid det blanka innanhavets grubblande djup. I tomrummet mellan strävan och uppfyllelse. Blir jag till min. Blir vi. Till vår.

Apelviken i snöblandat regn.

På motorvägen jag nyss lämnade slukas bilarna av våt dimma. Orörliga står nu trutarna i strandbrynet och tar emot vågorna som brakar in. Fjolårsgräset vitnar av flingorna som inte längre hinner smälta. På campingen står några kvarlämnade husvagnar frusna i tiden. Stel om fingrarna väger jag den här lilla stunden i min hand. Ett obetydligt stopp på en lång resa. Ett kort sammanträffande med tidlösheten. En obestämbar känsla av angelägenhet. Är det just detta. Som är nu. Som är målet.

Mörkning vid Skallen.

Över klipporna rullar oceanen in som turkosa längtor. Tumlar skummet som lösryckta tankar om självet. Sänker sig vinterskymningen. Som en storskarv över sina frusna ägg. En erinran över glömskan. En visshet över villfarelsen. Just när fyren tänds. När lotsbåten återvänder. När tryggheten är ett enda ljus i natten. Går månen upp över fästningen. Skörheten över styrkan. Utforskandet över vetskapen. Att jag finns till. Var bara en idé.

Septemberhetta på Islandsberg.

De tomma skären försvinner in i diset över Skagerack. Det är kav lugnt nedanför fyren där skarvarna dyker och vågorna brukar gå höga. Solen värmer som i juli och enstaka segelbåtar drar förbi. Men skärgården omfamnar stillsamt ensligheten som driver in från havet. Och när jag lämnar den solblekta bänken vid regnvattendammen. Blir min ande kvar som Muminpappan vid sitt svarta glo. Väntande med ivrig tålmodighet. Med barnslig allvarsamhet. Med ängslig visshet. På den första riktiga stormen.

Askimsbadet i en bister vind.

Som om alla färger

tagit slut.
Som om livet

var en industriell process.
Som om den byggts för kråkorna

som snart drar vidare.
Sträcker den ut sig

i all sin ödsliga längtan

efter ordning.
Sin stela skräck för kaos.

Sin kliniska gest

av generositet.
Vågrät i en strävan

efter utjämning.
Lodrät i en antydan

om fallhöjd.
Vinkelrät i en önskan

om normalitet.
Är den för barnen

som kom från ingenstans.
Från skärvorna

av en struktur.
Från ett sluttande plan.

Som går förbi mig

i snålblåsten.
Som bara har

att kalla sitt hem.
Förläggningen

längst in i viken.

Något att stå på.

Det spricker upp över Trädgårdsföreningen. 

Slagregnet slutar tvärt och ovädersmolnen rodnar i solnedgången. Måsarna sveper över en gråsprängd publik som tålmodigt stirrar mot den tomma scenen. När han slutligen sjunger de första raderna blir jag orolig att tiden redan vunnit. Men så visar han klorna och ger röst åt livets envishet. När det inte längre är ljust men ändå inte mörkt. När det inte längre är tidigt men ännu inte för sent. När vi kan alla orden men hör dem för första gången. När ute i den kalla fjärran. Månen går upp. And a wildcat did growl.

Höstsol vid Ljushålet.

Mina fötter sjunker ner i dyn

medan knivmusslorna

skär genom tiden.
Det förhistoriska landskapet

öppnar sig omkring mig

och mellan holmarna

ser jag långt åt alla håll.
Inte ett hus, inte en båt,

inte en människa.
Bara gråhägrar som tar till flykten

med sina hesa läten

och tunga vingslag.
Upp över det första havet.

Långsamt stigande som flygödlor

över urbergets slumrande dinosaurier.
Så ljudlöst.

Blev vi till.
Skapade vi ordet.

Skrek vi i högan sky.
Kallade vi på mörkret.

Ligger här nu uppspolade

bland rosaskimrande stenar.
De grälla fragmenten

av världen vi skapade.
Som just här.

Just nu.
Inte skymmer ljuset.

Västerhavet i den aprikosrosa timmen.

Redan långt inne i skogen

hör jag havet.
I vattenbrynet en döende manet

och några vissna eklöv.
På hällkaren en tjocknande is.

Snabbt bort över viken

två sjöfåglar tätt tillsammans.
Bakom horisonten

en falnande skymning.
Över skogen

en stigande måne.
På en ilandfluten planka.

Försöker jag lyssna.
Djupt inifrån.

Är vi glada att du kommit.
Vi som liknar evigheten

men är förgängliga som du.
Förbundna av osynliga krafter

genom så mycket tomhet.
Men vad kan vi förmedla

som du inte redan vet.
Att det inte är slutet

som räknas.

Bara hela tiden.
All början.