Norrgök vid Ångbåtsgrundet.

Jag hann hit

precis innan solen slukades.

Gick ner i säck

som min far skulle sagt.

Han som tog mig hit

första gången.

Kanske just en kväll som denna.

När aftonsången stilla tystnar

mellan pelarna i katedralen.

Ett blodrött sken

färgar de svarta klipporna.

Gässen sträcker

över yttersta udden.

Där jag inväntar

i den ängsliga frånlandsvinden.

Det ensamma seglet

som kommer genom sundet.

Solskivans upplösning

så långsam och hastig.

Fiskarnas nuddande vid ytan.

Tårarna som finns där under.

Just en kväll som denna.

Med Bohuslän in i stormen.

Ångande förbi containerhamnen där kranarna lossar utan uppehåll. Ser vi blinkande truckar irra som eldflugor. Bärande allt vi ville ha. Passerar vi oljehamnen där undergången lossas. Medan bränningarna flammar upp över grynnorna och inga sjöfåglar syns till. Flämtar fyrarna. Faller natten. Svartnar djupet. Löser regnet upp öarnas konturer. Skymtar jag mellan regnridåerna långt därute. Ett stort skepp komma i rasande fart genom den sköra verkligheten. Som den flygande holländaren. Dömd att segla de sju haven till den yttersta dagen. Efter att ha sprängt förtöjningarna. Trotsat alla makter. Kapat våra själar. I begäret efter mer.

Loj september i Kinneviken.

Längst ut på sandreveln dansar ett ungt par tango i solglittret. Varsamt och dröjande som om något stort stod på spel. Slumrar jag på klippan häruppe i den milda sjöbrisen. Medan syrsorna spelar lågmält och en mås gör sig hörd därute. Medan korna rör sig omkring oss på hällarna. Sävligt sökande efter något. Stannar de nyfiket alldeles nära. Vädrar i luften som för att tyda oss. Tittar storögt som om vi var det udda inslaget. Vandrar de vidare genom den flyende dagen. Som om vi inte alls var viktiga. Vår dans med tiden.

Vårgrå himmel över Öresund, del 1.

Vågorna krossas mot stäven och ett turande gammalt par tar första groggen. Jag trotsar snålblåsten ute på däck och tänker på prinsen i sitt slott av sten. På att vi ständigt ställs inför frågan. Alltid kan välja livet. Alltid tvivlar. Jag är på väg till mötet där vi ska rädda världen. Hur svårt det är. Hur mycket det behövs.
Hur lite som krävs. Jag tittar ut från mitt torn och ser havet stiga. Stormen komma. Världen i askgrått. Livet i scharlakansrött. Kärleken i alla. Regnbågens färger.

Soldunkel i Bäckravinen.

Som kyrkoruiner reser sig

skeletten av döda almar

genom lummigheten.

Gradvis löses jag upp av grönskan

medan stadens buller

drunknar i fågelsången.

Vadande genom vita stjärnor

söker jag en annan av skogens örter.

Den giftiga som är inristad

till hennes minne

i ett block av blank saknad.

Den ljuva som ringer ut sin längtan

med vita små klockor.

Som jag hittar

längre upp bland ekarna.

Där ljuset slipper igenom

men marken är mager och stenig.

Där näktergalen lockar andarna

till dans med sin trollsång.

Blir jag stående vid bäcken

som hjälplöst sinar i värmen.

Mitt i den berusande doften

som virvlar förhäxande omkring mig.

Du grät visst aldrig för mig.

Jag som födde dig i tårar.

Torkade ut.

Kanske en vacker dag.

Dina ögon vattnas.

När regnet faller igen.

Snekkersten i åskvärme.

Nedanför de mondäna villorna med sina poetiska namn ligger vi utsträckta i sanden. Solen når precis över molnen som höljer Ven i ett grågrönt regn. Vi doppar oss i det klara vattnet och älskar att vi är här nu. Att vi har de färska bröden och den milda danska osten. Att vi kan dåsa en stund utan tanke på världen. Att någons barn leker borta i sanden och ingenting är allvar. Utom att vi ska vidare så småningom. Längre söderut. Längre inåt. Längre närmare. Den plats i overkligheten. Där hjulen inte snurrar.

44 grader i Aït Benhaddou.

Svalkande som en drakes andedräkt kommer vinden in från Anti-Atlas. Sliter i den lilla oasens palmer och lägger ett fint damm på allt. Här längs den gamla karavanvägen vid porten till Sahara. Där torkan tränger allt djupare. Där de nakna bergen tycks helt likgiltiga inför hettan. Där de sakta låter sin brända hud vittra till stoft. Ser jag från bussfönstren på vår resa från skugga till skugga de ensamma männen. Därute i ett landskap utan nåd. Grävande i den steniga marken. Gående med en trasig cykel. Bara stående vid en sinad källa. Stirrande framför sig. In i den förgörande elden. Som brinner i oss.

Allhelgonatid vid Oxhultasjön.

Med ett dovt brakande

skär propellerbladen

genom den råa luften

som varslar om vinter.
Ohörbart kraschlandar

en vissnad årstid

runtomkring mig.
Bara grunden

och en torrlagd brunn

är kvar av storgården

där det bodde folk i århundraden.
Väl förskansad på sin ensliga ö

föll den slutligen offer för evigheten.
Som den här dagen

när mörkret snabbt kryper på

och skogarna svartnar runt sjön.
Tycker jag mig se

i det döende ljuset.
Nere vid vattnet en ryggtavla

tecknad med kol.
Tungt lutad mot sitt rostiga svärd.

Såg jag dig inte här

en sommar för länge sedan.
Med en liten pojke

i det ändlösa regnet.
Hur tappert du kämpade.

Men segern är inte över tiden.
Den är över längtan.

Önska dig bara det oskattbara.
Du redan bär med dig.

Dimma vid The Rill.

Nätt och jämnt kan vi urskilja

skummet från vågorna långt därnere.

Brytande lika oupphörligt

som måsarnas skrin.

Rullande in över alla skepp

som blivit vrak.

Över de spanska silvermynten

som ligger strödda på bottnen.

In bland de svarta stenblocken

lika obönhörligt som klipporna vittrar.

Hävande sig upp mot branterna

som glupska sjöodjur.

Medan havstrutarna seglar förbi

längs med klippkanten

som förlista sjömäns själar.

Glömmer vi tidens gång.

Minns vi födelsen

ur det första havet.

Blir vi kvar tills solen

känns genom molnen

och vi ser klarare.

Levande som någonsin.

Betalande vår lycka med kärlek.

Hämtad från djupet.

Ingen service i Kvarnvik.

Gammal dyning sköljer in

över kolsvarta klippor.

Solen håller på att drunkna

i regntunga skyar.

Som rodnande hud är graniten

där jag lägger mig i lä.

Ensam med skapelsen

ser jag strandängarna

som finns i mina drömmar.

Som jag lovat mig själv att uppsöka

om jag skulle tappa kontakten

med min livslust.

Om kraften skulle ebba ut.

Som tidvattnet nu mellan stenarna.

Beströdda med så mycket plast.

Alla sprayflaskor, rep och dunkar

vi tyckte oss behöva.

Allt vi kom på att beställa.

Allt som vi glömde.

När vi spenderade jorden.

Helt utan täckning.