Bergtagen vid Akkajaure.

Vi slingrar oss ner från högfjället längs vattenfallen. Efter fem dagar i väglöst land skär suset från en passerande bil som ett rakblad genom vattenbruset. Hörs högspänningens vinande över den hårda vinden. Går vågorna höga på regleringsmagasinet. Som en gång var ett pärlband av sjöar. Som slutade i det stora fallet. Som nu går i tunnlar till turbinerna. Men borta vid Akkai sin mäktiga oberördhet. Öppnar sig fjällvidderna västerut. Känner jag lusten att återvända. Dit nästan ingenting är gjort. Av eller för. Oss människor.

Torkande minne vid Heberg.

Säden är mogen och landsvägsdikena fylls av ängsblommor. Västanvinden sveper in över det halländska kustlandet och får åkrarna att bölja som ett oroligt hav runt öarna av lövskog. Jag står inne i skeppssättningen och ser en berusande frodighet ända till horisonten. Stenarna som står i en ring omkring mig viskar allvarsamt om allt liv som flutit förbi. Du var i öknen och längtade efter grönska. Du såg molnen som aldrig släpper regn. Du kände rädslan att torka som sanden. Du kapten. Av den fuktiga jorden.

Tungt sinne vid Hanhals.

Vindgrumlade vågor sköljer över piren. Tången fladdrar på taggtråden och en otröstlighet vilar över den tomma hamnen. Världen går i stålgrått när vårtecknen hukar för bisterheten. När en ensam svan stryker förbi nära vågorna. Ser jag ut över havet utan att kunna frigöra mig. Från den senaste rapporten om hemsökelse. Om en utstuderad grymhet. Här i skuggan av De fredlösas borg. Där människor länge sedan föll för svärdet. Där livet klänger sig fast. Tar jag upp mitt enda motvapen. En skoningslös medkänsla.

Himlen mörknar över Anten.

Björkskogen hukar

inför ovädret som kommer in.

Över ett Sverige

som nu är museum.

Under ett parasoll

med bryggkaffe i en plastmugg

medan regnet rasar ner

är jag ensam den här gången.

Utan pojken som blivit stor.

Vad är det du söker.

När rälsbussen lämnar perrongen

i en tapper hedran av det förgångna.

När dropparna smattrar mot bladen

och du inte kan återvända.

Söker du den där andra pojken.

Han som lade femöringar på spåret

och såg dem bli ännu större.

Han som gick längs banvallen

bland rälsspik och slipers.

Efter att rälsen rivits upp.

Som går här nu längs perrongen.

Letande rostande.

Spår av en barndom.

Solskugga över Westside.

Efter att ha flugit före solen till västerlandets yttersta kant. Äter vi cheeseburgare till frukost medan planen dundrar in rakt över våra huvuden och en sval bris kommer in från havet. Medan glänsande jättebilar köar för sin del av nöjet. Försvinner vi in i ökenstaden som redan för länge sedan fick smeknamnet Hell City. Förbi oljefälten där pumparna enträget suger upp det svarta guldet ur underjorden. Förbi strippklubbarna som lovar en resa till himlen. Förbi frikyrkorna som försöker konkurrera. När vi checkar in på hotellet i Hollywood har solen kommit ikapp. Allt badar i ljus och det står nu klart. Att paradiset inte är en plats. Utan stunden. Vi har tillsammans.

Regnvåt fars dag i Cadgwith Cove.

Det dryper om växtligheten

som i en regnskog.
Från den lilla blå kyrkan vid stigen

hörs orgeln förgäves

kalla till gudstjänst.
I den skyddade viken längre ner

står fiskeflottan torrlagd

och väntar på havets välsignelse.
Ligger den anrika puben

där sjömanssånger skrålats

sedan urminnes tider.
Där ale och bitter

gladlynt serveras

till alla som vill ha.

Där vi festar

på musslor och friterad torsk.

Medan djävulen

i en grotta längre bort
sägs vänta med sin stekpanna.

Redo att förtära

varenda en av oss

som prästen kallar

guds barn.

Vårflod vid Ramhultafallet.

Längre bort längs vägen

fanns en skog på ett berg

som malts till grus.

Men här bland ekarna

kastar sig vattnet

fortfarande ner i sjön.

Bruset är allt som hörs

och inte ens

de lekande barnens skrik

tränger igenom.

Det stänker i mitt ansikte

från den svartglänsande klippväggen

när jag klättrar upp till krönet.

Där det som en gång var en riksgräns

försvinner ner i avgrunden.

Där kvarnhjulen ligger

spräckta i strömfåran.

Där det som betydde så mycket

inte längre har mening.

Där jag fylls av kraft igen.

Av något skört och oansenligt.

Stort och oförstörbart.

Det klarnar över Femörehuvud.

Gammal dyning rullar in och dör tvärt mot klipporna. Mistklockan har tystnat för alltid och fyrvaktarns långa tankar är skingrade för vinden. Nere i skrevan ett vissnat minnesaltare. Kanonerna i skogen förstummade inför striden som aldrig blev av. I de atombombsäkra rummen leker spökena kalla krigslekar. Regnet drar bort över havet och de stålgrå skyarna skingras. Solen hittar ner till våra ansikten och vi känner den tydligt. Värmen mellan oss. De ännu levande.

Nytt liv vid Farhultsbygget.

Ett blekt vårljus sköljer över ängarna. När kraftstolparna vandrar bort längs brandgatan. När maskinerna rostar håglöst i leran. Och jakttornen inväntar döden. Pågår kyrkkaffet som bäst efter ett återvändande till den svarta jorden. Blir småtallarna fler därute på myren. Har fåglarna givit skogen sin röst tillbaka. Sträcker ekarna på sig i envis tillit. Är flödet snabbt i den svällande floden. Stiger vråken sakta över fältet. Ser vi långt långt därnere. I vårt allra djupaste. Livsandarna vakna.

På Köpstadsö alla helgons dag.

Novembervinden stryker över graniten och i dammen simmar guldfiskarna aningslöst mot vinter. Själv går jag mot båtvarvet som lämnats åt ödet. Där en vacker träbåt sakta murknar bland träden. Där kranen för alltid stelnat i en rörelse. Där stora höstmaneter driver mot stranden. Sjunker mitt sinne till tidens botten. Där ingenting någonting betytt. För att stiga mot ytan igen. För att vi nu betyder så mycket. För varandra.