Billdal i väntan på återkomsten.

Den bleka vårsolen lyckas nästan ta sig igenom vinterns slöjor. En orolig vind rycker i tallarna uppe på kullen där vi begravde räkskal i den mörka myllan. Där jag byggde stora slott i sanden och såg vågorna ute i viken glittra som livet. Blottlagd som ett fossil härnere vid den skarpa vägkröken. Gärsgården där jag väntade i så många små evigheter. Tills den slutligen syntes längst bort på vägen. Den svarta farkosten med sina långa vingar. Som jag fick flyga sista biten hem. Den korta men oändliga lyckan då det bara var vi. Då jag var stor och han inte någon annanstans. Hans stora händer vid mina på ratten. När gässen trumpetar över fältet. Är solen helt försvunnen igen. Men en dag är jag säker. Ska den återvända.

Högt flöde i Jonsereds Strömmar.

Murkna stammar skjuter ut i vattenmassorna som virvlar iväg mot havet. Så mycket mer drabbande blir platsens stillhet av tågen som rusar förbi ibland. Några tidiga vitsippor sträcker sig mot solen som bryter igenom molnen. När jag sätter mig på mossan och ser en skymt av strömstaren alldeles ovanför ytan. Bestämmer jag mig för att titta förbi gråbrödraklostret som ligger i närheten och ge min bok till dem. För att vi kanske har något gemensamt. I lusten till det avskilda. Till platser som denna. Där fåglarna flyger under vattnet. Fiskarna går uppför trappor. Och människorna. Tänker långa tankar.

Regnvarsel vid Lagaoset.

Stålgrå skyar täcker himlen. Där floden blir ett med havet. Där kvällssolen bryter igenom i det sista. Där vita skelett ligger strödda över stranden. Bara en avfart från motorvägen. Dränkt av vågorna som bryter mot sanden. Bruset från allt som är bråttom. Från stridsvagnarna som rullar obesvärat genom semestertrafiken. Mot de tänkta krigen. Är vi skyddade här. Bakom klitterna täckta av strandråg. I en vördnad inför livets tecken. Genom vår stora törst. Efter kärlek.

Försiktig vårkänsla i Josefinelust.

Bland bokarna

ovanför stranden

tänjs skuggorna ut

över fjolårslöven.
Här nere mellan klipporna

lägger sig en tunn ishinna

på hällkaren.
Men längst in i grottan

som borrats av havet

sipprar vätan ut

mellan sprickorna.
Omsluten av de äldsta frågorna

tar mitt svar allt tydligare form.
Mellan släta rundstenar

slickade av vågorna.
På de alghala stenblocken

där jag halkar och glider.
Bland fjäderpennorna

i en skreva

där flykten slutade.
Göms ett frö av livskraft.

Spirar en lust att växa.
En darrande kärlek

till allt som ger liv.
En ursinnig beslutsamhet.

Att värna

det känsliga.

Sundsby Kile mellan nyss och någonsin.

En tunn ishinna bildas över sundet. Genom skogarna hörs människan svagt. Hennes avlägsna ljudspår. En ensam bil. En förbittrad motorsåg. Men härnere i mellanrummet hörs bara minsta fågel. Minsta knäpp från vattnet. Minsta rörelse bland grenarna. Andäktig inför sig själv. Är naturen djupt försjunken. Värmd av den dalande vintersolen. Försöker jag ge mig åt den korta stunden. Kraxar plötsligt korpen över tallarna. Stampar otåligt brådskan att leva. Följer jag ekarna genom klyftan. Kryper kylan tillbaka från skuggorna. Stunden förbi. Livet närmare.

Påskafton vid Ekelund.

Våghalsigt seglar en rovfågel

genom skogens grenverk.
Dröjande lägger sig

skymningen över tystnaden.
Omärkligt växer fläckarna

av barmark på ängen.
När vi lyckas tända

de torra kvistarna.
Dra fram allt vi gallrade.

Stillna i själen.
Ser vi långt in i elden.

Dansar vi som gnistorna

i östanvinden.
Röken mellan stammarna.

Flammorna i ringen.
Blir vi väsen i sagan.

Svepande ner

på kvastar av hassel.
Förjagar vi det onda.

Skarpt vårljus i Burensvik.

Som en oupptäckt kontinent

hägrar Kullaberg i fjärran.
Över stenåldersgravarna

svärmar en flock kråkor

och drar bort mot sitt natträd.

Över resterna av skärvefabriken

går månen upp

medan solen sjunker

mot horisonten.

Bor ännu i sommarhusen

samma plomberade tomhet

som i bunkrarna längs stranden

och inte en människa syns till.
Bara min egen långa skugga

rör sig över utmarkerna.
Som andra

i tusentals år före mig.

Levde av sten.

Staplade och krossade den.

Gick till vila under den.

Sökte lä här bakom den.
De som också visste.

Att bygga framtid

av det förflutna.
Mjukt av hårt.

Helhet av skärvor.

Vinterskymning vid Skrivareklippan, del 1.

Dimman hänger över havets oputsade kvicksilver. Längst ut på vågbrytaren är det bara jag och den ensamma fågeln som hör dyningen skölja in mellan stenblocken under oss. Som plågad av någonting trycker han sig mot den yttersta betongkanten mellan mig och fartyget som glider förbi alldeles nära. Dröjer sig kvar in i det längsta med oroliga ögonkast där jag ser svindeln inför det bottenlösa. När han till slut reser sig. Ser jag tomheten där hans ena ben skulle varit. Vingarna som fortfarande bär. De spretiga tecknen. Trotsigt inristade i årmiljonernas flyktiga yta. Ännu. Får ni mig inte.

Sandstorm över Erg Chebbi.

Taxichauffören tvekar inför att köra vidare. Vägen håller på att försvinna i den drivande sanden och mörkret närmar sig snabbt under den fördunklade himlen. Men istället för att sätta av oss i ett gränslöst ingenstans utsätter han sin gamla trotjänare för ännu ett eldprov. Vi skumpar vidare in i oändligheten där varje liten sten har en skugga av sin motsats. Varje tanke en skugga av osäkerhet. Varje skugga sitt ursprung i upplösning. När en kasbah slutligen tar form framför oss har mina konturer redan suddats ut. Jag. Allt. Inget.

Septemberhetta på Islandsberg.

De tomma skären försvinner in i diset över Skagerack. Det är kav lugnt nedanför fyren där skarvarna dyker och vågorna brukar gå höga. Solen värmer som i juli och enstaka segelbåtar drar förbi. Men skärgården omfamnar stillsamt ensligheten som driver in från havet. Och när jag lämnar den solblekta bänken vid regnvattendammen. Blir min ande kvar som Muminpappan vid sitt svarta glo. Väntande med ivrig tålmodighet. Med barnslig allvarsamhet. Med ängslig visshet. På den första riktiga stormen.