Stormvarning längst ut på Särö.

Det stänker saltvatten i mitt ansikte och västanvinden rycker i mina känslor. Vågorna går höga i hällkaren och några enstaka rosor darrar ännu bland nyponen. Våta bumlingar blänker vid solgatans slut medan stora bränningar dör i deras famn. Här som tiden inte gått. Stenarna inte rört sig. Havet aldrig svikit. Här har jag varit sedan världen blev till. Sedan livet föddes. Här ska jag alltid skapas åter. Även när en vacker dag som denna. Jag som skum. Yr i kulingen.

Haga Kile vid dags ände.

Kastade mig i bilen och körde hit så fort det gick. Som om allting hängde på att jag kom fram i tid. Som om det gjorde stor skillnad. Som om någon behövde mig härute. Men det var bara min själ som slet sig. Som såg ljuset dö borta över havet. Som såg all längtan plötsligt skimra. Som behövde mig. Härute.

Skördetid vid Lagans strand.

I den tidiga morgonsolen

ligger daggen tung.
Under en klar himmel

där stjärnorna nyss bleknat.
Fladdrar vita fjärilar handlöst

från ena sekunden till nästa.
Glittrar spindelnäten

bland ängens gräs

som galaxer i rumtidens väv.
Ger sig tröskorna ut

för att bärga vad sommaren gav.
Låtsas vi att den inte är över.

Tiden då vi rörde oss långsamt.
Som ljuset

från andra sidan kosmos.
Tycktes allt dröja så länge

fast det gick blixtsnabbt.
Som flodens vatten.

Verkade allt så stilla

fast det rann vidare.
Till kärvar av hågkomster.

Binder vi våra stunder.
Till en annan tid.

Fångar vi våra drömmar.

Västerskog i fallande mörker.

Med sina långa halsar i det isande vattnet letar två svanar efter mat. Inne bland de vindformade träden har jag konferens med tystnaden. Mellan talltoppar som knäckts i den senaste stormen lyssnar jag på regnet. Brunsvart som bäckens vatten är teet jag dricker med långsamma klunkar. När jag tänker på att de håller ihop livet ut. Hur ensamt det annars skulle varit på ett vintergrått hav. När mina ögon plötsligt tåras. Är det inte av sorg men av vördnad. För allt som är bräckligt. För de träd som har sina toppar kvar. För allt det vackra som fortfarande finns där. Mellan oss.

Solen går ner över Tistlarna.

Vattnet står lågt och jag nuddar vid bottnen när jag dyker från klippan. Det är svalt men inte kallt och tången under mig är mörk som på hösten. En korp flyger in över skogen och det dova kraxandet ekar i den spegelblanka stillheten. Pottarna har nästan torkat ut i värmen men regnet är på väg. En skugga som drar över mitt djup. Och jag upplever allt som om det var länge sedan. Sanden mellan mina tår. Den fuktiga handduken mot huden. Allt det där omedelbara. Som omsluter mig. Som varje sommar. Var själva livet.

Trälen i eftertid.

Åskmolnen trängs över fjorden

och det klarbleka ljuset

ger ett varsel om höst.
Kvar av folkhemstidens

semesterparadis

finns bara gulnade minnen.

Bara tomheten

i de strama lyxvillorna

som sprängs fram ur berget.
Bland mogna björnbär

och blommande ljung.
Utforskar jag spillrorna

av någons längesedan

svunna somrar.
Tiden borta från fabriken.

Dagarna utan klocka.
Fyllda av den stora lyxen.

Att titta ut mot gattet.
Gå barfota ner till badet.

Doppa mariekexen i hallonsaft.
Vara den fria.

Inte trälen.

Ljudet av skymning i Hördalen.

Redan en bit in bland träden

drunknar vägbruset

i vindens sus.
Min andning

det enda mänskliga som hörs.

Så tydligt plötsligt.

Prasslet

från den uppskrämda haren.
Bäckens försynta porlande.

Knäppandet

från en fågel någonstans.
Gnisslet

från träd som gnider sig

mot varandra.

Viskandet

från ekarna som så länge

bevittnat världen.

Tickandet

från den mossbevuxna kvartsen

som mäter årmiljonernas gång.

Det öronbedövande ljudet

av urberg som spricker upp

i långa klyftor.

Av solens eld

som släcks i havet.
Av de sista löven

som träffar marken.
Av den stora tystnaden.

Vi bara kan höra.
När själen lyssnar.

Försommar på Île aux Cygnes.

En pråm med sand

plöjer uppströms

alldeles intill mig.
Där jag går

genom den smala allén

mitt i floden.
Där uteliggaren sover

på en bänk nära brudparet

som fnittrar framför fotografen.
Där ingen äger stunden

mer än någon annan.

Singlar vita kronblad ner

från vildkörsbär och kinapäron.

Gömmer jag mig

mellan stammarna.
Tar jag bilder

på frihetens gudinna.
Ser hon långt förbi

och ändå rakt på mig.
Du vet väl

att det inte är jag.

Som ger dig frihet.

Det är du.

Luftfuktig längtan på Landvetter.

Det blinkar i mörkret och våta flygplanskroppar väntar tålmodigt på människorna. Våra förhoppningar tätt packade. Våra framtider så nära att bli av. Våra historier så långt bakom. Bordar vi ovissheten och överlämnar oss. Svävar i gryningsljuset. Högt över det verkliga. Så alldeles nära det drömda. Nuddar vi vad som skulle kunna bli. Söker vad vi inte fick hitta. På väg. Dit vi inte fick gå.

Nattmagi på Sjöboholm.

Bara stengrunden

finns kvar av herresätet

som låg här på näset

genom krig och strävan.
Där oräkneliga skräddare

irrar över den blanka ytan.

Bruten av fiskar

jag aldrig ser.
Speglande natthimlens gränslöshet

i jordens ändliga skönhet.
När den växande månskäran

går ner bakom skogen.
När Venus lyser allt starkare.

Föds älvorna

ur det döende ljuset.

Deras svala andedräkt

nuddande mina kinder.
Deras lättsamma dans

bort över vattnet.

Deras viktlösa löfte

att tungsinnet bara är en slöja

att låta falla.

Deras tysta stämmor

i den mörknande sommarnatten.

Håll fast vid känsligheten.

Din största styrka.