Åskväder vid Batteriudden.

Höga skyar rör sig

in över fjorden

i mäktiga formationer.
Världen går i blygrått

och regnet är inte långt borta.
Blodröda vajar rönnbären i vinden.

Som av saknad

har någon byggt en plastkopia

av kanonen som stod här.
Pekande mot himlen

i en tom gest.
Oförmögen att göra skada.

Går jag vidare utåt klipporna.
Bort ifrån idén

om att jag har en fiende.
Undan tanken på förstörelse

som något konstruktivt.
Söker jag skydd

längre in i mig själv.
Flyr jag längre ut i havet.

Ensam med kraften

vi inte kan besegra.
Laddar jag om.

Radioskugga på Skaftölandet.

På insidan av de karga klipporna gömmer sig fukten. I dunklet håller träden sina knotiga händer över djupgrön mossa och ilskna skivlingar. Så långt från ljudet av motorer. Att tystnaden blir ett eget ljud. Att det svaga porlandet blir kristallklart. Att korpens plötsliga kraxande avtecknar sig knivskarpt mot klippväggen. Hör jag kopparormen ringla innan jag ser den alldeles vid mina fötter. Tänker jag inte längre på allt jag går miste om. För en kort stund avskuren. Som ett av de första gula löven. Faller jag fritt.

Fruset ögonblick på Stora Amundön.

Snabbt stelnar

mina fingrar i kylan

när jag går ut mot ljuset.
Över allt det som stannat

i en rörelse.
Över gräset som minns sommaren.

Över sanden som minns vågorna.
Över vågorna som blivit is

men ändå inte kan glömma.
Solglittret därute

på öppet vatten.
Svanarnas sjungande vingar.

Som plötsligt fyller luften

och sedan är borta igen.
Som gården i ekdungen.

Där några grundstenar

är allt som finns kvar.

Där det odlades kål

och gömdes smuggelgods

under golvet.
Som livet.

Vi stoppade under rocken.
Hoppades kunna

få med oss.

Till nästa stund.

Ebb vid The Lizard.

Med kopparskimrande ormfjäll

reser sig klipporna ur havet.

Fortfarande varma

när jag går barfota

över deras svarta ödlehud

i den sista kvällssolen.

Blänkande i blodrött

som blottlagda drakhjärtan

på den återuppståndna stranden.

Komna ur jordens inre

där de blev till i begynnelsen.

När kontinenterna kolliderade

och ett helt hav försvann.

Mäter de årmiljonernas gång.

Omsluter de mig djupt inne

i grottorna som vågorna borrat.

Deras salta andedräkt

mot mitt ansikte.

Bultar de ännu.

Aldrig så svagt.

Mot mitt törstande öra.

Vårvärme vid Kanaanbadet.

Vinterns vrakspillror

klirrar mot strandkanten.
Jag lyfter av mig köldens ok

och känner solen

mot det halvfrusna vattnet.
Mitt innersta flackande

som de yrvakna drakarna

högt över sanden.
Min längtan plöjande

som sothönan över stenbottnen.
Mitt hopp spirande

som blåsipporna

ur förgängligheten.
Min oro sprängande

som de nya biltunnlarna

genom urberget

rakt under oss.
Fast vi inte ville.

Blir himlen allt varmare.

Isen allt tunnare.
Vår ståndpunkt

allt viktigare.

Att du känner som jag.

Att du finns där.
Allt närmre.
Din sanning.

Stormvarning på Västerhavet. 

Skummet ryker in över viken och uppspolade på klipporna ligger spridda fiskeredskap och sommarminnen. I en trotsig lek med vinden fångas den sjunkande solen upp av måsarnas vingar. Stranden är gömd under svartglänsande drivor av tång och vågorna går höga i våra temuggar. Det går inte att stå stilla i vinden och vi lutar oss skrattande mot kraften hos det osynliga. Ett nytt år blåser in från väster med ett löfte om tillblivelse. Om att världen ska skölja över oss. Om att vi ska nå långt ner i våra djup. Om att allt vi fortfarande drömmer ska få fast mark. I en skummande kaskad av förundran.

Försommar på Île aux Cygnes.

En pråm med sand

plöjer uppströms

alldeles intill mig.
Där jag går

genom den smala allén

mitt i floden.
Där uteliggaren sover

på en bänk nära brudparet

som fnittrar framför fotografen.
Där ingen äger stunden

mer än någon annan.

Singlar vita kronblad ner

från vildkörsbär och kinapäron.

Gömmer jag mig

mellan stammarna.
Tar jag bilder

på frihetens gudinna.
Ser hon långt förbi

och ändå rakt på mig.
Du vet väl

att det inte är jag.

Som ger dig frihet.

Det är du.

Regnvarsel vid Lagaoset.

Stålgrå skyar täcker himlen.

Där floden blir ett med havet.

Där kvällssolen bryter igenom

i det sista.
Där vita skelett

ligger strödda över stranden.
Bara en avfart från motorvägen.

Dränkt av vågorna

som bryter mot sanden.
Bruset från allt

som är bråttom.
Från stridsvagnarna

som rullar obesvärat

genom semestertrafiken.
Mot de tänkta krigen.

Är vi skyddade här.
Bakom klitterna täckta

av strandråg.
I en vördnad

inför livets tecken.
Genom vår stora törst.

Efter kärlek.

Mörkning vid Skallen.

Över klipporna rullar oceanen in som turkosa längtor. Tumlar skummet som lösryckta tankar om självet. Sänker sig vinterskymningen. Som en storskarv över sina frusna ägg. En erinran över glömskan. En visshet över villfarelsen. Just när fyren tänds. När lotsbåten återvänder. När tryggheten är ett enda ljus i natten. Går månen upp över fästningen. Skörheten över styrkan. Utforskandet över vetskapen. Att jag finns till. Var bara en idé.

Aprilväder i södra Halland. 

Sakta smälter den nattgamla isen i fågelbadet. Pojkarna sitter i var sin solstol och räknar ekvationer. Ormvråksparet skriker ut sin livslust och dansar med varandra högt över fältet. Från ingenstans kommer haglet och för en kort stund är marken vit. Vi håller liv i påskbrasan tills det inte finns mer sly att elda. Tills solen går ner över skogen och kylan kommer tillbaka. Tills glödbädden vitnat och det bara ryker från enstaka kvistar. Tills ljusen börjar speglas i Lagan genom det olövade grenverket. Är livet en funktion av ljuset. Fullmånen av elden. Och kärleken av det väldiga. Svartnande alltet.