Sommar i staden.

Jorden törstar redan efter regn. Det är tyst i kvarteret sånär som på skatorna. Måsarnas skrik långt ovanför. Drömmarnas kvitter långt inne. I skuggan av den väldiga magnolian som trollkarlen planterade. Dansar de bevingade. Föds åter lusten till hetta. Skalar vi av lager efter lager. Är vi slutligen nakna inpå själen. Räknar vi tid i rosenblad. Samlande en evighet.

Dimma i väster.

Från någonstans i osynligheten

kommer hägerns hesa skrik.
Det krasar från issörjan

och ingenting är längre givet.
Mer än vassen som vajar

i det flyende ljuset.
Mer än dropparna från träden

i den stumma skogen.
Som världens tårar utan uppehåll.

Går jag längs stigen

med otålig beslutsamhet.
Ensam och ändå

med så många själsfränder.
Marscherande över hela jorden

i den feminina aspektens namn.
Rör vi oss framåt i lös formation.

Utan andra vapen

än visionen om rättfärdighet.
Förenade i en brännande känsla

av angelägenhet.
I en ursinnig kärlek

till allt som är skyddslöst.
Ser vi så tydligt i varandra.

Kraften som har väckts till liv.

Från Västralt en stark vind.

Ängens ax dansar i byarna

och smörblommorna glöder

i motljuset.
Ovädersmolnen från havet

störtar in över skogen

som stormvågor över ett rev.
Deras skum yrande

över den havsblå himlen.
Genom ådrorna

i de genomlysta bladen

pulserar livets gröna blod.
Medan susandet i kronorna

söver vår tanke.
Sveper den sommarkalla

luften genom oss.
Sjunker solen ner

bakom den mörknande skogen.
Släpper skyarna ett lätt regn.

Skriker vråkarna ut sina namn

till varandra.
Som törstande rop

efter att höra samman.
Formas våra läppar.

Våren anländer Ekelund.

I vinden som minns vintern. Värmer de höga lågorna från brasan. Virvlar citronfjärilen bort över vitsipporna. Fyller fåglarnas alla läten den klarbleka luften. Undrar jag över stråket av sorg i all förtröstan. Frågar jag. Vad är det som finns därinne. I de skarpa skuggorna av allt ditt ljus. Som sticker i hjärtat som en okänd saknad. Som tåren i ditt öga. Kommer svaret. Ser du inte. Att allt som nu blir till liv. En gång mött döden. Att allt nytt hopp. Spirar ur förtvivlan. Att förgängligheten. Är en del av din skönhet.

Midvinter vid Solbacken.

Snön faller glest

över en svartvit värld.
Bakom övervakningskameror

och ointagliga murar

ligger barndomens sommarhus

som en ängslig fästning på kullen.
Träden har vuxit upp

men all denna tid

har granitblocken legat blickstilla.
Sedan den brandgula rälsbussen

rullade längs stranden.
Sedan han ivrigt körde

sin trehjuling på gårdsplanen.
Sedan sandslotten byggdes

i hans ensliga kungarike

och skönhet var det varma

glittret på viken.
Har mysteriet blivit djupare.

Har han inte glömt

namnet på lycka.
Har han alltid återvänt.

Dit solen och färgerna bor.

Längst inne

i solens hjärta.

Regnvarsel vid Lagaoset.

Stålgrå skyar täcker himlen. Där floden blir ett med havet. Där kvällssolen bryter igenom i det sista. Där vita skelett ligger strödda över stranden. Bara en avfart från motorvägen. Dränkt av vågorna som bryter mot sanden. Bruset från allt som är bråttom. Från stridsvagnarna som rullar obesvärat genom semestertrafiken. Mot de tänkta krigen. Är vi skyddade här. Bakom klitterna täckta av strandråg. I en vördnad inför livets tecken. Genom vår stora törst. Efter kärlek.

Mellan årstider i Hamra.

Det mörknar under ekarna när jag går uppför sluttningen på våta fjolårslöv. Vänder ansiktet mot himlen. När regndropparna faller. Är det enda som hörs. Trädens andning. Tills gässen passerar ovanför det nakna grenverket. Deras förtrogna kackel från ingenstans snabbt borta. På avstånd en koltrast som trevande prövar sin röst. Som om den nästan inte tordes. Som om vi aldrig kan veta. När vi sträcker ut vår sköra förhoppning. Att det finns. Någon där.

Aftonrodnad vid Ångbåtsgrundet.

Nästan omärkligt. Är vattnet på väg att ta tillbaka den torrlagda havsbottnen. Fladdrar några ljus till liv bland fartygen ute på redden. Kommer in över det stilla vattnet varma läten från måsar som möts någonstans bland ytterskären. Skäller rådjuren inifrån skogen och det dröjande ljuset blänker i fuktig sand. Tänds den första stjärnan och i stunden finns en tillförsikt som inte släcks med det fallande mörkret. Hit tog vi oss. Hit nådde inte världens smärta. Hit ska vi alltid återvända. Även då. När klippan plötsligt kommer upp ur djupet. När havet tar tillbaka oss. När vi som en krusning. Sköljer in och nuddar sanden. Nästan omärkligt.

På Onsalalandet efter ovädret.

Jag går utåt badplatsen i halvdagern.
Som barnet ser jag

de fallna löven i pölarna.
Den glänsande tången

uppe på land.
Marken beströdd med enbär.

Som om om jag hade glömt

ser jag bränningarna lysa

i det djupgrå.
Våta klippor blänka

i det plötsliga solljuset.
Just före mörkret.

Den dubbla regnbågen över skogen.
De lätta molnen mot skymningshimlen.

Enstaka båtar som lämnats kvar i vattnet.
Med blöta kläder

åker jag hem genom kvällningen.
Där gravlyktor flämtar

i sin envisa hågkomst.
Där jag också minns.

Allt som varit nära.

På Höjalt genom vinterns port.

Medan tradarna dånar avlägset på riksvägen genom dalen. Stryker räven längs gärsgården bort under ekarna. Skyggt allt längre in i förglömligheten. Rör jag mig bland töglänsande stammar. I den nollgradiga rymden mellan årstiderna. Klänger sig nysnön fast på tunna strån. På den multnande sommarens skörvassa eggar. Strör osynliga småfåglar sitt glesa kvitter. Över glittrande mossa. Över skogens tysta väntan. På den dag då de blåmarkerade träden ska falla. Vråken ska skrika högt över ängen. Och den bitande kylan. Ska smyga ur skuggorna.