Sensommarslummer vid Gunnebo Slott.

Mitt i den gustavianska stramheten.
Dit pojken brukade komma

med sin far.
Uppe på kullen vid soluret.

Där trädens skuggor

suddat ut tiden.
Till porlandet från fontänen

nere i dammen.
Där han förtrollades

av salamandrarna

i sin utomvärldslighet.
Sjunker jag ner

i en böljande drömsömn.
Där verkligheten

är både här och inte.
Där allt finns samtidigt

och ingenting

går att veta säkert.
Rusar vinden

genom ekarnas kronor

högt ovanför.
Skönjer jag

från långt nere på bottnen.
Hans otidsenliga gestalt

i all sin gåtfullhet.
Dinosaurien

I tredelad vardagskostym

i en djungel av obegriplighet.
Aristokraten

i en värld av nymodighet.
Greven av

de outforskade djupen.
Lärde mig simma.

Inte dyka.

Himmelskt möte i Billingsfors.

Bruksägarna har gått till vila nära kyrkan. Nere vid strandkanten slår vågorna upp mot det ännu levande. Bortanför planket pågår den mätbara verkligheten. Förminskningen av storheten. Förstorandet av det ringa. Stiger rök och själar mot himlen. När den blåskimrande svalan landar alldeles framför mig och vi stillnar. Ser varandra rakt in i ögonen och blinkar. Som ett trevande prov på tillit. Lät jag dig leva nyss. Är jag bortanför tro och vetenskap. Din skyddande ängel.

Silverkistan strax före mörkret.

Graniten lyser gul i regnet som driver in över det skimrande grå. Silvrigt blänker burkar och engångsgrillar i klippskrevorna som ett oönskat minne av alla kvällar som nyss smälte bort. Genom stillheten kommer några pojkar klättrande. Ropar till mig att en död säl ligger bland stenarna. Frågar oroligt vad den dött av. Vad vi ska göra med den. Ifall en säl kan döda en människa. Och jag svarar att den kan ha dött av rädsla. Att det inte är så mycket vi kan göra. Att det inte finns ett enda djur här som kan döda oss. Bara vi. Bara silver. Bara guld.

Enslig samvaro på Kunoy.

I landet utan träd står jag mitt i en skog. Är världen tom på människor. Rinner bäckarna ur dimman. På öarna i strömmen har mitt sinne stannat upp. Blir det aldrig sommar. Får livet plats. I fårens rike. Finns inga vargar. Störtar marken ner i havet. Finns en nymålad liten kyrka nere vid vattnet. Står en sten över den lilla pojken som inte ens blev ett år. Där bara mjukt gräs växer. Är klipporna vassa. Går vågorna höga. Finns trösten i den svaga doften av backtimjan. I de vänliga orden. I återföreningen med de ännu levande. Finns kärleken. Ser vi meningen. Blir vi hela.

Midvinter i Billdals skärgård.

Mjuka flingor virvlar ner

på den lilla armadan av öar

som i hemlighet stävar norrut.
När snöfallet tätnar

och verkligheten blir

alltmer skissartad.
Suddas de yttersta skären

gradvis ut.

Vitnar en blygrå värld

som om den ville ritas på nytt.
Bryter en blek sol igenom.

Sätter jag mig ner

vid varelsen som är instängd

mellan stenarna.
Som ändå fortsätter simma.

Så oberörd av sin skörhet.
Så ovillig att ge ifrån sig livet.

Pulserande utan uppehåll.
Våra envisa hjärtan.

Skissande i nyanser av blodrött.
På en ny värld.

Fuktig torka i Topanga Canyon.

Vi lämnar strandens dimmoln och kör upp genom den törstande dalen. Här bränner den eviga solen, men under sykamorträden gömmer sig en sval skugga. Vi sätter oss vid ett bord nära bäcken som fortfarande sipprar litegrann. Det är sig likt på Inn of the Seventh Ray. Lika magiskt stilla. Lika självklart tystlåtet. Lika avlägsen den svultna jättestaden på andra sidan berget. Inne under grenarna skymtar buddhan tillsammans med en ängel. Hör vi dem inte viska om människornas längtan. Ville vi inte stanna för alltid här. I livsskuggans dal.

Skymning i Sankt Petersburg.

Kvällsluften är spetsad med en föraning om den nalkande vintern. Vittrande fasader rymmer nytt guld men minns en tröstlös strävan. Längs kanalen där det spillda blodets katedral reser sig mot himlen. Flödar en ivrig ström av människor vidare. Med en osalig blandning av aspiration och ängslan i ögonen. Speglade i det oroliga vattnet. Vi de äldsta av vänner. Som förenats här så långt hemifrån. Gäckande livets förgänglighet. Svävande på gemensamhetens vingar. Skålande i frusen vodka. För stunden vi fick.

Snömoln över Sankt Annas skärgård.

Grenarna hänger tunga

och skogen känns lika livlös

som rösena från stenåldern.

Vi försöker tyda spåren i nysnön

och med trevande steg

hitta den försvunna stigen

uppför berget.

Ser himlen klarna en smula

över det stora tysta.

Tittar efter havsörnen

som brukar hålla till häruppe.

Hör det dova mullret från lastbåten

innan den försvinner bakom udden

och tystnaden omger oss.

Som om den aldrig brutits.

Som om vi var ensamma i världen.

Ser vi så långt.

Så ofantligt mycket.

Så underbart lite.

På vägen ner

inte ens våra egna spår.

Var vi kanske aldrig.

Verkligen här.

Oktoberskyar över Hanebacka.

En molnrygg från söder skymmer plötsligt den varma höstsolen. Här i det andra Särö där man inte skulle vara. Vid foten av den andra skogen där man aldrig promenerade. På fel sida om vägen där den gamla bondgården låg. Där jorden brukades och det levdes ett hårdare liv. Där en ond ande kom ur flaskan men hölls undan av hennes stora hjärta. Hon som bjöd oss på makaroner och saft medan det svors inne i finrummet. Som med tapper mjukhet höll fast vid kärleken. Förbi de nu försvunna ladorna där vi grävde gångar i höet går jag i minnena. Av de skördeklara sädesfälten som nu är golfbana. Hur hisnande annorlunda det var i den världen. Hur härligt nära livet. Hur darrande nära döden. När han höjde yxan. Och huvudet låg där i blodet på huggkubben. Den förstummade hönans.

Hömånad i skuggan av Hallandsåsen.

Mellan öar av skog

forsar vi fram på slättens vidder.

Medan fjärilar dansar förbi

och rovfåglar svävar

över livets skörhet.

Rider vi på den gröna flodvågen

som sköljer över landskapet.

Kaskaden av livskraft

som svämmar över alla breddar.

Som dränker allt i sin väg

med viljan att finnas.

Som badar i sin lust

att leva ända fram.

Tills höet ligger slaget

och natthimlen mörknar.

Ska vi skölja

varandra i njutning.

Flyta med

den kraftfulla strömmen.

Svalka vår solheta hud

med skymningsljus.

Skynda så långsamt

vi nånsin kan.

Att bärga sådden.

Skörda frukterna.

Hinna ha varit.