Frånvaro vid Kvarnvikstenarna.
Medan stora vågor
exploderar mot ytterskären
yr min själ som vitt skum
över allt som stillsamt vittrar.
Som på ett cocktailparty utan gäster
vankar jag runt med min tekopp
på stranden av stenblock.
Som i ett vardagsrum utan väggar
plockar jag ömsint bland artefakterna
som flutit iland någonsin.
Som du hade älskat
om du varit här.
Ser jag i hällarnas släta rundning
din mjukhet.
I skrevornas kristallvatten
din klarhet.
Mellan spruckna bumlingar
all din vilda skönhet
Blir du så närvarande.
Du som ser vad jag ser.
Som finns inuti mig
i det varma kvällsljuset.
Din fullständiga närvaro.
Som gör mig hel.
Storm över Landsort.
Vi ställer oss i lä bakom fyren
medan Östersjön brakar in
och vinden rycker i vår värld.
I den snabbt döende dagen
tänds alla blinkande punkter omkring oss
och längst bort glittrar Gotlandsfärjan
som ett irrbloss.
Under en sprakande stjärnhimmel
sveper lanterninens långa ljuskäglor
oupphörligt längs horisonten.
Tränger sig lotsbåten in
genom det smala gapet
till hamnens hukande lugn.
Vandrar våra tankar iväg
över de skummande vågtopparna
som lyser vita i den djupnande svärtan.
Stirrar vi in i oändligheten.
Hittar vi en början
mitt i skeendet som alltid pågått.
Som vi vet har ett slut.
Som ett kort blänk.
Som ändå varar.
Länge nog.
Tiden rinner genom Axelstorps skogar.
Det klarnar uppe på åsen
och molntäcket vandrar
bort över inlandet.
Nygödslade åkrar fyller havsvinden
med den oblyga lukten av återfödelse.
Bäcken skär allt djupare ner i berget
och på de motvilligt multnande boklöven
kanar jag ner i ravinen.
Här i trakten av den gamla ättestupan.
Alldeles efter sista köldknäppen.
Just innan vitsipporna.
Knoppsprickningen.
Forsärlans återkomst.
Precis när själen tar sats.
Rör sig mellan träden.
Han som levde allt längre.
Kände allt djupare.
Förundrades allt oftare.
Älskade.
Allt.
Mer.
Hårda vindar i Bullerkammaren.
När jag går
över regnvåta klippor.
Smattrar kapuchongen
mot mina öron.
Drar byarna i mina ben.
Tumlar skummet
över skrevorna.
Ser jag rakt in
i stormens öga.
Hör jag tystnaden
mitt i raseriet.
Frånvaron
av andra ljud
än luftens och vattnets.
Närvaron av urkrafterna.
Rytande i mina öron.
Ser du vågorna explodera.
Ge sig hän
före upplösningen.
Hör du alla själar.
Som tystnat innan dig.
Du lilla korn av salt.
Vid Ekelund innan solen är borta.
Enstaka fåglar
kommenterar lågmält
den senkomna värmen.
Under en himmel som är helt blå
för första gången på veckor.
Minns jag plötsligt
högsommaren omkring mig.
På ängen där höet ligger slaget
och det alltid finns en försoning.
Där skogen höjer sig
som en förväntansfull läktare.
Där jag går ut som på en väldig arena
men publiken är andäktigt tyst.
Där min enda prestation är närvaron
och min enda seger
är över distraktionen.
Blir jag stående
tills jag inte minns mitt namn.
Tills stjärnorna tänds
någon annan årstid.
Tills jag går av planen
utan att ha vunnit något.
Mer än mig själv.
Otyst vår vid Bohus.
Sävliga stackmoln gör sitt bästa för att stänga ute solen. Bland björkskogens täta skuggor lyckas småfåglarnas kvitter överrösta motorvägen. Skrockar fasanen hest och flyr undan när jag går ner mot vattenbrynet. Ser ut över kemifabriken på andra sidan älven där vi satt fastkedjade tills piketen bar iväg oss. Där vi försökte stoppa det gulgröna giftet. Som de sa var ett nödvändigt ont. Som kunnat döda oss alla på ett ögonblick. Jag frågar grindvakten om de fortfarande tar emot de dödskallemärkta vagnarna. När han svarar att de slutade för flera år sedan. Blir jag helt stum och tänker att det kanske ändå. Är värt att göra sin röst hörd. Inte är nödvändigt. Allt det där onda.
Påskafton vid Ekelund.
Våghalsigt seglar en rovfågel
genom skogens grenverk.
Dröjande lägger sig
skymningen över tystnaden.
Omärkligt växer fläckarna
av barmark på ängen.
När vi lyckas tända
de torra kvistarna.
Dra fram allt vi gallrade.
Stillna i själen.
Ser vi långt in i elden.
Dansar vi som gnistorna
i östanvinden.
Röken mellan stammarna.
Flammorna i ringen.
Blir vi väsen i sagan.
Svepande ner
på kvastar av hassel.
Förjagar vi det onda.
Kallt duggregn över Älskogsbräcka.
Vägen upp till ödegården är igenvuxen. Ekarna tiger om livet som en gång levdes här. Bland de vittrande längorna. Letar jag efter ledtrådar. En omkullvält regnmätare under spillrorna av uthuset. En rostig såningsmaskin som taket fallit ner på. En tom whiskyflaska gömd i ladans fuktiga mörker. Blir jag stående i stugans flagnande farstu. Framför den kornblå kappan. Fortfarande på sin galge som en rest av värdighet. Snubblar jag därifrån över en ruttnande herrock ute på gårdsplanen. Inte på länge kan jag skaka av mig. Den skärande känslan av kärlek. Som gått i tusen bitar.
Det mojnar vid floden Tavy.
En guldgul fridfullhet
har kommit över ditt ansikte.
Katten skimrar i rostrött
och smiter in i salongen
medan hundarna kråmar sig ivrigt
inför promenaden.
När solen går ner över världsarvet
och försvinner bakom böljande lövträd.
När månen tänds över Devon
och daggen lägger sig
i det saftiga gräset.
När pärlhönsen drar sig tillbaka
och koltrasten lockar
fram sommarnatten.
Hör vi bäcken porla.
Dricker vi vårt te
bland rosor och murgröna.
Är det en sådan kväll.
Jag kan få för mig.
Att växterna känner
lika starkt som vi.
Att allt som världen ärvde.
Var skönhet.
Blå skymning på Älvsborgsbron.
Förbi mig som en svärm av eldflugor
rusar människorna hem till sina liv.
Högt ovanför balanserar måsarna
obekymrat på vinden som rycker i mig.
När jag lutar mig ut över räcket
och ser mellan balkarna.
Får jag svindel av vågorna
långt därnere.
Osar det svavel
från den flämtande evighetslågan.
Undrar jag om det var här
hon klättrade över.
Tänker jag på modet
som krävdes för det.
Rinner tårarna
för den yttersta ensamheten.
För att jag inte fanns här just då.
För att det kanske inte
hade gjort någon skillnad.
För att smärtan
kan vara så stor.
Även i den flyende skymningstimmen
när hela världen är som vackrast.
Även när livet fortfarande
är ett väntande äventyr.
Men vingarna som bär
oss över avgrunden.
Inte vuxit ut.