Vintersol över Rossö.

Svagt någonstans utom synhåll

piper ett larm

som ingen stänger av.
Över sprängstenen längs stranden

går jag för att söka efter skönhet.
Förbi den skygga vik

där en tunn hinna av is

varslar om mörkret

som snart ska komma.
In bland de stumma fritidshusen

som med sina förnumstiga staket

stänger inne en trevande ängslan.
Som alltid för sen till solen

känner jag hur ljuset rinner

ut mellan småtallarna.
Under den impregnerade telefonstolpen

där en hackspett maniskt

hackar efter liv.
Vänder jag mitt i steget.

Mitt i den outhärdliga prydligheten.
Hittar jag mig själv.

Sitter jag en stund i vattenbrynet

för att återbörda musselskalen

som jag hade med mig.
Så vackra igen under vattnet.

Stilla som havet.
Romantikern som drogs till verkligheten.

Skymningsmänniskan

som älskade ljus.

Sjöbergen i julmörker.

Upp mellan kråkslotten som trängs på sluttningen. Slinker jag in i den yviga skogen. I det dunkla mellanrummet. Det trängda ingenmanslandet mitt i allt det tillhörda. Mitt i stadens hetsiga glitter. Skymtar de nedsläckta skjulen trotsigt i halvmörkret. Hoplappade av bråte och skakiga drömmar. Om en egen odlingslott och några sorglösa höns. Om en fristad för det som inte passar in. I det nya som vill byggas här. Som skulle avliva det tilltufsade men ännu levande. Som den siste nattmannen. Som bodde härute i skuggorna. Ensam vid sin djurkyrkogård.

Frisk vind över Galtabäcks Hamn.

Skrämda av havsörnen

lyfter myriader av sjöfåglar

samtidigt över viken.
Oroligt flaxande

tills lugnet lagt sig igen.
Drömmer jag i vimlet

om platser som denna.
Går jag över sanka fornåkrar

ut mot udden.
Där vågorna sköljer in

över det betade gräset.
Där bara ett ensamt flyttblock

gör mig sällskap.
Var det för skönheten

du kom hit.
Ser du långt därinne.

Allt den ruvar på.
Allt den varit med om.

Elden, jorden och vattnet

den fötts ur.
Vinden som far

genom din själ.
Kaoset i tillblivelsen.

Långt därinne.
Ser du livets hjärta.

Det oroligt flaxande.
Kav lugna.

Ständigt blödande

men aldrig förblödande.
Ser du.

Din egen skönhet.

Solen flödar vid Ebbarp.

En torr värme

härskar över fälten.
Långa dyningar sveper

genom det mogna vetet

och majsen går hög.
Det är långt till nästa själ

och som en skeppsbruten

står jag vid livbåten.
Bland den strandade bråten.

I vraket av gården

som plöjde genom årsstiderna.
I spillrorna av all möda.

I spåren efter dem

som tämjde jordhavet.
Går jag mellan rostande redskap

och sjunkna byggnader.
Där livet spolades upp

och blev liggande.
Inväntar jag nästa skyfall.

Ändlös sommar i Stallviken.

Oförklarligt tom är badplatsen

där jag tusen gånger simmat

över den krusade sanden.

En mild sydvind tränger tillbaka hösten

och lockar ut mig i vattnet.

Jag borstar av mig älgflugorna

från den torra skogen

och går genom vågorna över viken.

Det ryker om sandskäddan

som plötsligt skjuter iväg

och en tångräka sprätter under foten.

Trotsigt gungar den ensamma segelbåten

ute vid sin boj och jag minns stormen

som snart ska komma.

Hennes pappas långsmala havskappseglare

som slet sig en natt.

Hon som var skönhet.

Spillrorna av mahogny

därnere bland tången.

Hon som drog och slet i min längtan.

Som aldrig fick veta.

Vad jag ville ha sagt.

Pojken med det tysta hjärtat.

Höstkänning vid Naven.

Vinden dör ut och himlen smälter ihop med Vänerhavet. Vi tar ekan ut till fyren och plockar kantareller i vitmossan. Det duggar lätt när vi sjunker ner i det rykande vattnet och ger namn åt stjärnorna. När månen går upp har vi pratat om nästan allt och det är tyst i universum. Ute bland ytterskären vakar havsörnen över sitt öde och ikväll kan ingen tro att vår ensamma värld är i fara. Vi frågar oss om det ändå inte kommer att klara sig. Om människan ändå inte ska kunna hitta ett sätt. Att prata om allt. Sitta i samma båt. Vakande över sitt öde.

Septemberhetta på Islandsberg.

De tomma skären försvinner in i diset över Skagerack. Det är kav lugnt nedanför fyren där skarvarna dyker och vågorna brukar gå höga. Solen värmer som i juli och enstaka segelbåtar drar förbi. Men skärgården omfamnar stillsamt ensligheten som driver in från havet. Och när jag lämnar den solblekta bänken vid regnvattendammen. Blir min ande kvar som Muminpappan vid sitt svarta glo. Väntande med ivrig tålmodighet. Med barnslig allvarsamhet. Med ängslig visshet. På den första riktiga stormen.

Gul november i Fjärås. 

Försiktigt sipprar bäcken ner mot sjön. Därborta mellan stammarna ruvar landsvägen på en oro och det regnar bara nästan. Bara nästan hör jag jorden andas. Bara nästan har jag glömt världen. Bruset från en enstaka bil. Så hjärtskärande i skogens fuktsvala långsamhet. Så öronbedövande som inte ens rovfågelns skri över sjön. Främmande som tanken på tid. Bekant som känslan av knapphet. Ser jag något illgult vid mina fötter. Som om den ville bli upptäckt. Bryter jag den girigt och blir stående med tanken. Att den just som jag. Försökte bli ett. Med de gulnade löven.

Loj september i Kinneviken.

Längst ut på sandreveln dansar ett ungt par tango i solglittret. Varsamt och dröjande som om något stort stod på spel. Slumrar jag på klippan häruppe i den milda sjöbrisen. Medan syrsorna spelar lågmält och en mås gör sig hörd därute. Medan korna rör sig omkring oss på hällarna. Sävligt sökande efter något. Stannar de nyfiket alldeles nära. Vädrar i luften som för att tyda oss. Tittar storögt som om vi var det udda inslaget. Vandrar de vidare genom den flyende dagen. Som om vi inte alls var viktiga. Vår dans med tiden.

Bortom Bastuträsk den längsta dagen.

Genom ändlösa våtmarker löper rälsen. Förbi ödegårdar i långsamt förfall. Längs ensliga sjöar som tålmodigt växer igen. Där människan inte längre är påtaglig. Bara gör sig påmind genom ett enstaka jakttorn över björkriset. En transformatorstation prydligt inhägnad. Ett timrat uthus där vägen tar slut. Närmare nollpunkten för en annan tideräkning. Rör vi oss i sakta mak. Långt bortom ödsligheten. Dit intigheten tar vid.