Avstamp i Nikkaluokta.

Vi bor över natten vid den urgamla samebyn. Städar i skrymslena och har ett allvarligt samtal med demonerna. Ser snöfläckarna på massivet under de tunga molnen. Lockande oss med ett löfte om tidsfrihet. Dit vandringen börjar genom illgrön fjällbjörkskog där snön nyss låg hög. I ett strilande regn som varsamt sköljer sinnena från ovidkommelser. Längs forsen som brusar av självklar förvissning. Går vi in i en egen värld. Av strävan och flöde. Av möda och enkelhet. Av livets dansande andar. Är vi komna.

Lätta moln över Ekasjö.

Längs diket lyser renfanan

och ute på fälten mognar vetet.

På en gård där bonden

sedan länge lämnat livet.

Går jag runt bland all bråte.

Trampar igenom ruttna plankor.

Ser förgängligheten i vitögat.

Bland allt som var värdefullt

men inte längre

fyller någon funktion.

Som sakta löses upp

av passerande årstider.

Som var lånat av tiden

men ännu inte återlämnats.

Provar jag en kort stund.

Att inte försöka styra.

Utan låta sig driva.

Dit vindarna bär.

Ny början i Lahibiagrottan.

Längst ute över udden

skingras dimmolnen

och en sol utan årstid

blänker varmt i diset.
Det droppar från taket

men längst inne

är det torrt som aska.
Längst inne tystnar havet.

Bodde de första människorna.

Hittades den sista garfågeln.
Fäller jag en tår för den.

Längst inne.
Hör jag sångsvanarnas

sorgsna trumpetande.
Bergets stumhet.

Det ohändas löfte.
Om att tiden

är en lång begynnelse.
Att det dyrbaraste

är kvar att finna.
Att det största

är gömt i det minsta.
Längst inne.

Ovan molnen över Kattegatt.

Vita slöjor sveper snabbt förbi och gör havet osynligt. Genom en plötslig reva skymtar jag den långa stranden som slutar vid fyren. Där vi såg varandra tydligt i den torra ökenvinden. Där tiden kanske stannade för att vi slutade tänka på den. Där våra lakan var beströdda med sand och vår solvarma hud med salt. När jag glider in över London är världen blottlagd igen. De ändlösa förorterna. De blommande träden. Linjen där tiden börjar och slutar. Genom en reva i drömmen. Ser jag dem landa på din hud. Små rosa blomblad. Av längtan.

Juleljus vid Storeskog. När blänkande vågor möts över den smala landtungan ut till udden. När strandrågen darrar i den hårda brisen. Får jag av det återvända ljuset ett sällskap. Av havet en bit ek som är rundad och blekt. Ser jag en svan nudda vågtopparna och landa på solgatan. Hör jag min själ ropa. Längs ränderna av skum. Till Basho min frände i den brusande tiden. Som om han satt här på stenen bredvid. Han som såg det eviga sitta intill det förgängliga. Kejsaren av ingenting. Skalden av närvaro. Mästaren av haiku. Ett brinnande ljus.

Sjöbergen i julmörker.

Upp mellan kråkslotten som trängs på sluttningen. Slinker jag in i den yviga skogen. I det dunkla mellanrummet. Det trängda ingenmanslandet mitt i allt det tillhörda. Mitt i stadens hetsiga glitter. Skymtar de nedsläckta skjulen trotsigt i halvmörkret. Hoplappade av bråte och skakiga drömmar. Om en egen odlingslott och några sorglösa höns. Om en fristad för det som inte passar in. I det nya som vill byggas här. Som skulle avliva det tilltufsade men ännu levande. Som den siste nattmannen. Som bodde härute i skuggorna. Ensam vid sin djurkyrkogård.

Vårgrå himmel över Öresund, del 3.

Skriken från Tivoli ekar på gatorna runtomkring. Jag möter en ström av rusiga överlevare. Ikväll är det fest och alla har någonting att fira. Frånvaron av smärta. Kvällens hisnande löfte. Ögonblickets underbara amnesti. Förbi Glyptoteket går jag i skuggorna av det förflutnas hjältar. Hela kvällen planerade vi försvaret av planeten. Långt in i framtiden jagade vi nuets demoner. Medan vårljuset byttes mot mörker och de kulörta lyktorna tändes. Satt vi som riddare runt bordet. Som regnbågens krigare. Som vanliga dödliga. Med en blodröd längtan. Att vara.

Père-Lachaise vid dagens slut.

Svärmar av småknytt och turister

irrar runt i trädens skugga.
Här bakom de höga murarna

där staden sjunker undan.
Ner i underjorden

genom sprickor i gravarna.
Där profitörer och poeter

blir till samma tunna stoft.
Ser vi genom uppbrutna järndörrar

in i det eviga halvdunklet.
Där helgonen lyssnar

tålmodigt till vår önskan

om odödlighet.
Vår sorg över upplösningen.

Vårt trots mot ofrånkomligheten.
När mausoléerna kantrar

i jordens vågor

och sakta bryts itu.
När det som skrivits i sten

suddas ut av tidens flöde.
De sekelgamla orden

bakom murgrönan.
Ristade av den nära

till den kära.
Förenade på jorden.

Och i evigheten.

Genom Nålsögat sent i december, del 1. 

På väg ut till den magiska sprickan i skogen gör jag ett ärende på Stigberget. Ett skarpt ljus blänker i den våta asfalten och jag får för mig att gå in i en byggnad som jag glömt. Därinne är det längesedan och vid glesa bord sitter enstaka gamla män med en slät kopp kaffe. På kala väggar hänger brokig konst med sjöfartsmotiv. Det råder en lågmäld förtrolighet men ingen pratar. Nästa rum är stramt som en fartygshytt och raderna av böcker prydligt olästa. Mina ögon faller på en titel mitt i raden. Genom nålsögat. Länge stirrar jag på guldbokstäverna. På skeppet i flaskan. Som i en stelnad pose av längtan. Seglande ingenstans.

Vintersol i Ransvik.

Fast serveringen är stängd

och klipporna öde.
Finns en förväntansfull

närvaro i luften.

Bland de kala ekarna på branten

som skimrar i granitgrått.
Över det iskalla vattnet

som böljar i sommarblått.
Sveper skarven förbi

och är redan i nästa årstid.
Stelnar mina fingrar i vinden.

Är Själland försvunnet i diset

och hela världen i upplösning.
Kommer den emot mig

nerför solgatan.

En trevande värme.
En förhoppning om storhet.

En visshet

om att det aldrig

varit viktigare.
Att göra sig tydlig.

Hissa sin flagg.
Bekänna sin färg.

Varenda nyans.
I ditt spektrum.

Vill jag se.