Stallviken sent om sommaren.

Helt platt mot asfalten

ligger koltrasten.

Som en petroleumsvart sol

med stjärtfjädrarna strålande

åt alla håll.

Som stelnade gester av medkänsla.

Bugar den brunlila vassen i dikesrenen.

Som i blickstilla förstämning

tycks skogen sörja

rösten som tystnat.

Den trolska som gav skönhet åt mörkret.

Långt inne i stillheten.

Hör jag inte motorbåten

som rusar fram mellan holmarna.

Förnimmer jag knäppandet

från tången när vattnet drar sig undan.

Ser jag ljuset tyna

inne bland stenarna.

Försvinna bort över vattnet.

Dö ifrån oss som årstiden.

Upplösas av natten.

Sjöfågelns mörka kontur mot himlen.

Förtröstans lätta vingslag.

Västerhavet i den aprikosrosa timmen.

Redan långt inne i skogen

hör jag havet.
I vattenbrynet en döende manet

och några vissna eklöv.
På hällkaren en tjocknande is.

Snabbt bort över viken

två sjöfåglar tätt tillsammans.
Bakom horisonten

en falnande skymning.
Över skogen

en stigande måne.
På en ilandfluten planka.

Försöker jag lyssna.
Djupt inifrån.

Är vi glada att du kommit.
Vi som liknar evigheten

men är förgängliga som du.
Förbundna av osynliga krafter

genom så mycket tomhet.
Men vad kan vi förmedla

som du inte redan vet.
Att det inte är slutet

som räknas.

Bara hela tiden.
All början.

Strandliv vid Girabäcken.

Milstenarna mäter vår resa genom det ruvande landskapet. I skuggorna ligger fortfarande snö men höstsådden får fälten att rodna i ljusgrönt. Det mesta pågår någon annanstans och vi lämnar kvar framtiden på den tomma parkeringen. En trevande värme nuddar min hud och träden är skarpa mot sluttningen. Den ensamma blåsippan lyser i en skör förhoppning när vi sipprar ner mot stranden. Där vi sitter en stund. I den tynande dagens djärva nakenhet. Vid det blanka innanhavets grubblande djup. I tomrummet mellan strävan och uppfyllelse. Blir jag till min. Blir vi. Till vår.

Midsommar i Azrou. 

Nere på slätten gassar solen men häruppe bland cederskogarna är luften lätt att andas. Jag dricker mitt heta vatten kryddat med mynta och ägnar några tankar åt blommorna i ett land långt borta. Böneutroparnas skrällande röster blandar sig med varandra över bergsbyn och affärerna stänger tidigt för att hedra högtiden. I min traditionella berberdräkt tycker jag mig nästan smälta in bland männen som väller ut ur moskén. Bara den tandlöse mattförsäljaren behandlar mig som turist. Och när jag går förbi tiggaren utan ben pekar han på mig och skrattar gott. Lustiga att se. Är de som inte har svans.

Världssmärta i Vrångstad.

Efter att slutligen

ha vält omkull valaffischen.
Var jag någon

jag inte vill vara.
Samtalade jag

med den gamle mannen

som reste upp plakatet igen.
Som inte heller

skulle rösta brunt.
Stod jag där

i den urgamla kulturbygden

under granitklippan

som formats av inlandsisen.
Inne i domarringen

med sitt uppfordrande allvar.
Hårt dömd

av mitt eget samvete.
Själva demokratins förrädare.

Granskad av de tysta gestalterna

i tinget runt omkring mig.
Deras tusenåriga röster.

Vi ser i den tydliga blodslinjen.
Att det inte är du

som svikit oss.
Vi som alla kom

i skepp över haven.
Med smärta i våra bröst.

Från en värld långt borta.

Julefrid på Grundsö. Högvattnet sköljer in över strandgräset och i den glömda snårskogen faller ett kulet regn. Längst in i viken där svanarna sökt lä. Där mörkret faller i tysthet. Där vildäpplena lyser bland allt som multnar. Känner jag dropparna mot huden. Tänker jag på staden där parkeringshuset var fullt och allt hade en riktning. Härute ligger bryggorna öde och ingen ser mot båken på sin höga holme. Ändå rör sig något omärkligt i den kulna blåsten. Genom den gulnade vassen. Över spångens sviktande brädor. Som tunna slöjor av medvetande. Den till synes händelselösa väldigheten. Som pågår oavsett. Som inte behöver. Som gav oss allt.

Ljuspunkter längs nattens europaväg.

Basen pumpar mot bröstet

när jag rusar genom sjoken

av dimma som driver in

från ett osynligt hav.
I den glesa trafiken

är det bara mina strålkastare

som spelar över de snötäckta fälten.

Dovt glänsande

som ett bronsålderssmycke

går månen upp över inlandet.

Långt borta stiger upplysta rökmoln

från bruket där en hel skog dör inatt.
I perfekt synkronicitet

blinkar röda lampor

från raden av vindkraftverk

som stannat mitt i stillheten.
Passerar jag platsen

där flammorna steg

mot stjärnhimlen

från den övertända ladan.
Där fasadbelysta logistikhangarer

nu otåligt inväntar morgonen.
Försvinner jag djupare in i mörkret.

Stiger jag ut i den kalla rymden.
Där Orion går ner över skogen.

Nuet över det förflutna.
Jaget över alltet.

Livet över döden.

Stora Sjöfallet från sommar till vinter.

Från Teusajaures strand

går det stadigt uppåt.
Här i världens utkant

där livet får bekänna färg.

Snövitt

som skogsstjärnorna

längs den vindlande stigen.
Vårgrönt

som de spirande ormbunkarna.
Solgult

som kabbelekan

långt inne under fjällbjörkarna.

Uppför de välvda sluttningarna

där jag hela tiden

tror mig ha nått toppen

men alltid har en bit kvar.
Går vandringen genom medvetandet.

In i den styva vinden

uppe på högslättens krön.
Där en envis kyla

inte låter snöfläckarna smälta.
Där orken nästan förfryser

men det isande fjällbäcksvattnet

väcker den till liv igen.
Pulsar vi fram i snön

och ser bort över Sarek

där vintern ännu

tycks härska ohotad.

Lyser våra hjärtan.
Rött

som de mognande lingonen

mellan stenarna.
Som kärleken.

Mellan oss.

Örsviken på gränsen till vår.

Jag passerar de vresiga skyltarna som vill stänga mig ute. Förbi villan där en hel skog fått dö för att den skymde utsikten. Förbi allt det fula som vi stänger in skönheten i när vi försöker äga den. Går jag över tången som lagt sig långt upp på asfalten. Strömmarna av regnvatten som spolat bort stigen. När solen nästan bryter igenom. Lyfter en vigg från vattnet och försvinner ut mot havet. Som om vi alla hörde hemma. Precis där vi råkar landa. Som om vi alla hade tillträde. Till det som är vårt hem i den stora tomheten. Till en gemenskap. I det oändligt ensamma.

Mildväder i skogens hjärta.

Dagens sista sol

stryker sig längs våra kinder

och bortanför träden hörs havet andas.

I skogens innersta

är en spindel uppkrupen

på min ena känga.

Plötsligt en morgon

hade jag svepts iväg

genom nattens vindlingar

till en plats utan namn.

Du ropade till mig

men hela tiden glömde jag dina ord.

Du ropade till skogen

men kunde inte mer än hoppas.

Du ropade till dem som gått före

men räknade bara med dig själv.

Tills jag tagit mig hela vägen tillbaka.

Tills mitt öga svarade

och vi föddes igen.

Dinglande i en skör tråd.

Allas våra hjärtan.