Septemberkväll på Saltholmen.

Tidvattnet rinner sakta ut mellan ögonblicken. Det blåser bara någon sekundmeter och de flesta av vindkraftverken har stannat. Medan glöden falnar över Vinga grånar skärgården till mjuk aska. Ett par stora fartyg dras in till vila och fyrarna tänds för de andra. Bakom mig kivas gråtrutarna om några kvarlämnade rester och deras ängsliga skrik skär genom stillheten. För att återbörda har jag kommit. Musselskalen till havet. Sommaren till evigheten. Mörkret. Till natten.