Höstsol vid Ljushålet.

Mina fötter sjunker ner i dyn

medan knivmusslorna

skär genom tiden.
Det förhistoriska landskapet

öppnar sig omkring mig

och mellan holmarna

ser jag långt åt alla håll.
Inte ett hus, inte en båt,

inte en människa.
Bara gråhägrar som tar till flykten

med sina hesa läten

och tunga vingslag.
Upp över det första havet.

Långsamt stigande som flygödlor

över urbergets slumrande dinosaurier.
Så ljudlöst.

Blev vi till.
Skapade vi ordet.

Skrek vi i högan sky.
Kallade vi på mörkret.

Ligger här nu uppspolade

bland rosaskimrande stenar.
De grälla fragmenten

av världen vi skapade.
Som just här.

Just nu.
Inte skymmer ljuset.