Steninge före stormen.

En slö dyning slår mot piren.

Förbi djupröda sjok av tång

smiter vi ut till ingenstans.
Isolerade från resten av världen.

Glömmer vi allt vi skulle.
Låter vi ansvaret

sjunka undan.
För allt som är äventyrat.

För det nalkande ovädret.
För allt utom denna stund.

Har vi bara förtröstan.
Är vi bara oss själva.

Uppspolade mitt i livet.
Vet vi bara nuet.

Som de vindslitna nätflaggorna

bland strandens stenar.
När den sista solen

bryter igenom.
Fladdrar våra själar

stadigt i vinden.
Tills högvattnet når ända upp.

Och vi är fyllda

av ett stort lugn.