Heestrand efter vintern.

Skärgården är fortfarande tom på människor. När jag rör mig mellan klipporna som sprängts i bitar. När kantiga granitblock ligger utslängda i högar som om någon försökt bygga en ny värld. När kala öar glittrar i soldiset som på en planet utan liv. Tecknar knoppande ekar sina hårda skuggor mot bergväggarna. Skriker den första strandskatan trotsigt över vattnet. Surrar nyvakna bin runt sälgen. Känner jag. Någon nära. Är du livet. Befolkade du tomheten. Tröttnade du. På ensamheten.