Midnattssol över Tindhólmur.

Ljuset fortsätter envist att bryta fram. Fast regnmolnen strandar tungt på topparna. Fast kvällen åldras obönhörligt. Fast lunnefåglarnas ensliga klippö slukas av tidens glömska. Andas dyningen en stilla sorglöshet. Stretar tärnan vidare i den västliga motvinden. Börjar fyren att pulsera på den yttersta udden. Medan årmiljonerna följer på varann och maler ner de stupande branterna till sand. Medan vi finner en stunds ovärderlighet nere vid vattnet. Ser vi långt in i nattens själ. Dit inget mörker når. Bara skuggor av ljus.