Underströmmar i Vestmanna.

När tidvattnet tar ett grepp om skrovet. Lunnefåglarna pilar förbi i sin frenetiska livsvilja. Fåren godmodigt betar i de dödligt branta stupen. Som slutar i svällande dyningar. Som på nåder låter vår bräckliga farkost gå fri mellan klippväggarna. Över grynnorna som tornar upp sig ur det bottenlösa. Under valvet som leder in i grottan. Där vatten regnar ner på oss från sprickor i mörkret. Tills vi är igenom och den hårdnande vinden rycker i idéerna om oss själva. Seglar havssulorna obekymrat vidare högt övanför. Når vi ännu djupare. Ner i vårt undre. Ännu längre in i vår undran. Ännu högre upp i vår förundran. Svindlande över djupen.