Underströmmar i Vestmanna.

När tidvattnet

tar ett grepp om skrovet.
Lunnefåglarna pilar förbi

i sin frenetiska livsvilja.
Fåren godmodigt betar

i de dödligt branta stupen.
Som slutar i svällande dyningar.

Som på nåder

låter vår bräckliga farkost

gå fri mellan klippväggarna.
Över grynnorna

som tornar upp sig

ur det bottenlösa.
Under valvet

som leder in i grottan.
Där vattnet regnar på oss

från sprickor i mörkret.
Tills vi är igenom

och den hårdnande vinden

rycker i idéerna

om oss själva.
Seglar havssulorna

obekymrat vidare högt övanför.
Når vi ännu djupare

ner i vårt undre.
Ännu längre in

i vår undran.
Ännu högre upp

i vår förundran.

Svindlande över djupen.