Solklart i Gásadalur.

Utmed kanten går vi längs den uråldriga stigen. Uppslukas vi av en girig himmel. Som de vägvisande rösena försvinner vi gradvis. Ser vi tydligt våra egna spöken. Här längs de dödas enda väg till kyrkan. Från öarnas ensammaste by. Släpades kistan uppför stupet över berget. Där blekta snäckskal från en svunnen havsbotten ligger begravda i stenarna. Högt över havet. Hämtar vi andan vid Liksteinur. Kan vi inte se det berömda vattenfallet i den soldränkta dalen nedanför. Anar vi bara vidden. Ser vi allt vi behöver. Längre än livet. Långt bortom döden.