Världssmärta i Vrångstad.

Efter att ha vält omkull valaffischen. Var jag någon jag inte vill vara. Talades jag tillrätta av den gamle mannen som reste upp plakatet igen. Som inte heller skulle rösta brunt. Stod jag där i den urgamla kulturbygden under granitklippan som formats av inlandsisen. Inne i domarringen med sitt uppfordrande allvar. Hårt dömd av mitt eget samvete. Själva demokratins förrädare. Granskad av de tysta gestalterna i tinget runt omkring mig. Deras tusenåriga röster. Vi ser din ängslan över tecknen i skyn. Vi ser att det inte är du som svikit oss. Vi som alla kom i skepp över haven. Med smärta i våra bröst. Från en värld långt borta.