Ovädersnatt i Laxvik.

Bländad av ljusen från panoramavillorna längs strandvägen. Där nyheterna om valet sjunker in. Vänder jag mig mot havet och går ner på den svarta stranden. Mot vinden som piskar skummet från vågorna. Mot regnet som slår ner i mitt ansikte. Med en obestämbar sorg rakt igenom bröstet. Med kalla kårar i nacken. Jag som aldrig känner rädsla för mörkret. Tittar mig över axeln när inget hörs. Utöver vågornas tunga brusande. När de rullar in över sanden och sträcker sig efter mig som armarna på en jättebläckfisk. Är det inte havet jag räds. Naturen jag sörjer. Utan människorna.