Kvarnvikskäret i den kosmiska natten.

När skymningen tar form i de långa skuggorna. Värmer oss solblänket i den kulnande brisen. Simmar lungmaneten obekymrat inåt. Vädrar minken oroligt efter faror. För att snabbt försvinna under ytan. Bakom cirrusmolnen som räfflar den tunna hinnan. Föds nya stjärnor i nebulosornas inre. Dör de gamla i förgörande ursinne. Från en tid som längesedan flytt. Tindrar universum förundrat. Inför den enda av alla sina himlakroppar. Som mot all rimlig förmodan. Pulserade av liv.