Allhelgonatid vid Torrent de Galatzó.

Vinden som stryker längs sluttningarna skvallrar om regn. Upp genom dalgången går vi utan särskilt mål. Annat än att följa den uttorkade bäckfåran ännu en bit. Under pinje, mandel och johannesbröd. Över den vittrande kalkstenen. Låter vi vår nyfikna tillit flöda. Berör vi allt och inget. Rider den huvudlösa keruben på en drake utanför kapellet. Tittar härfågeln förundrat på oss en sista gång. Innan den försvinner in bland myterna igen. Innan dropparna börjar falla. Innan vi blir våta inpå skinnet. Och tiden skär ett ännu djupare spår. Genom våra mjuka själar.