Blickstilla i Skinteboviken.

Som om naturen tagit ett djupt andetag. Finns inte en krusning på havet som nyss var i uppror. Hörs bara skriet från en mås över sundet. Tänker jag nästan ingenting alls. Fylls mina lungor av vad som nyss var vind. Driver jag utan styrfart. Genom det grunda vattnet. Ser jag världen blottlagd. En svag ängslan på ytan. Ett stort lugn på bottnen. Över sanden som nyss var berg. Rör sig ingenting. Som nyss var allt. Står jag stum. Som nyss var ord.