Blickstilla i Skinteboviken.

Som om naturen

tagit ett djupt andetag.
Finns inte en krusning

på havet som nyss var i uppror.

Hörs bara skriet

från en mås över sundet.
Tänker jag nästan ingenting alls.

Fylls mina lungor

av vad som nyss var vind.
Driver jag utan styrfart.

Genom det grunda vattnet.
Ser jag världen blottlagd.

En svag ängslan på ytan.
Ett stort lugn på bottnen.

Över sanden

som nyss var berg.
Rör sig ingenting.

Som nyss var allt.
Står jag stum.

Som nyss var ord.