Sundsby Kile mellan nyss och någonsin.

En tunn ishinna bildas över sundet. Genom skogarna hörs människan svagt. Hennes avlägsna ljudspår. En ensam bil. En förbittrad motorsåg. Men härnere i mellanrummet hörs bara minsta fågel. Minsta knäpp från vattnet. Minsta rörelse bland grenarna. Andäktig inför sig själv. Är naturen djupt försjunken. Värmd av den dalande vintersolen. Försöker jag ge mig åt den korta stunden. Kraxar plötsligt korpen över tallarna. Stampar otåligt brådskan att leva. Följer jag ekarna genom klyftan. Kryper kylan tillbaka från skuggorna. Stunden förbi. Livet närmare.