Askimsbadet i en bister vind.

Som om alla färger tagit slut. Som om livet var en industriell process. Som om den byggts för kråkorna som snart drar vidare. Sträcker piren ut sig i all sin ödsliga längtan efter ordning. Sin stela skräck för kaos. Sin kliniska gest av generositet. Vågrät i en strävan efter utjämning. Lodrät i en antydan om fallhöjd. Vinkelrät i en önskan om normalitet. Är den för barnen som kom från ingenstans. Från skärvorna av en struktur. Från allt som slagits sönder. Från ett sluttande plan. De små vinddrivna som går förbi mig i snålblåsten. Som bara har att kalla sitt hem. Flyktingförläggningen längst in i viken. Något att stå på. I stormens öga.