Junikväll i Kärrboda.

En stadig bris forsar över det sörmländska landskapet. Fälten böljar som sjögräsoch hela världen skimrar i grönt. Längst bort vadar tranorna genom säden och kärrhöken seglar över allt som ska bli. Det finns en längtan utan namn och en fullkomnad utan gräns. En glömska utan sorg och en hågkomst utan möda. När vinden dör ut och allting stillnar. Skogens mörker djupnar och västergöken kallar ensamhetens själar. Sjunker jag som en önskesten. Mjukt till vila.