Lång tystnad i Sjaunja.

Storforsens brus är det enda som hörs. När regnet kommer från ingenstans och försvinner lika snabbt. När renarna betraktar oss vaksamt från snöfläckarna. När fjällabben tystnat efter sitt anfall mot oss inkräktare. Här i det folktomma landet av sten, ljus och vatten. Där det ömtåliga livet blommar upp för en kort liten stund. Går stigen vidare utan ord. Över moränen som varit bergens toppar. Nerslipade av isen och eonerna. Hör vi uppe på högslätten. Oss själva allt tydligare. Våra egna vingslag. Vår korta lilla tid.