Stora Sjöfallet från sommar till vinter.

Från Teusajaures strand går det stadigt uppåt. Här i världens utkant där livet får bekänna färg. Snövitt som skogsstjärnorna längs den vindlande stigen. Vårgrönt som de spirande ormbunkarna. Solgult som kabbelekan långt inne under fjällbjörkarna. Uppför de välvda sluttningarna där jag hela tiden tror mig ha nått toppen men alltid har en bit kvar. Går vandringen genom medvetandet. In i den styva vinden uppe på högslättens krön. Där en envis kyla inte låter snöfläckarna smälta. Där orken nästan förfryser men det isande fjällbäcksvattnet väcker den till liv igen. Pulsar vi fram i snön och ser bort över Sarek där vintern ännu tycks härska ohotad. Lyser våra hjärtan. Rött som de mognande lingonen mellan stenarna. Som kärleken. Mellan oss.