På Köpstadsö alla helgons dag.

Novembervinden stryker över graniten och i dammen simmar guldfiskarna aningslöst mot vinter. Själv går jag mot båtvarvet som lämnats åt ödet. Där en vacker träbåt sakta murknar bland träden. Där kranen för alltid stelnat i en rörelse. Där stora höstmaneter driver mot stranden. Sjunker mitt sinne till tidens botten. Där ingenting någonting betytt. För att stiga mot ytan igen. För att vi nu betyder så mycket. För varandra.